Det känns antagligen ovant för alla som varit föräldralediga att återgå till arbetet, men att träffa ett hundratal elever och lärare under en pandemi kändes väl lite konstigt även om jag längtade efter att börja undervisa igen.
Rädslan för att bli sjuk fanns dock där. Det fick mig att fundera kring vad skolan gjort för att minska smittspridningen i samhället. Jag hade väl inte väntat mig visir och munskydd för lärare och elever, men jag hade heller inte väntat mig en skola som ser ut ungefär som innan pandemin.
I lärarrummet finns enstaka gemensamma handspritflaskor, inga i klassrummen som är tillgängliga för eleverna. Jag får skydda mig med handsprit, men eleverna får inte den möjligheten utan sprider istället eventuella virus vidare till nästa klassrum. I korridoren och klassrummen trängs eleverna som vanligt, men förstås, man kan inte bygga nya lokaler endast för att de knappt rymmer de elever som går på skolan.
Den största skillnaden på skolan före och under pandemin är lärartätheten. Den har nämligen blivit mindre. Under de få månader som gått sedan jag återgått till lärarjobbet har ett antal kollegor slutat, några har blivit utbrända och mitt i den förtvivlade känslan som kommer med underbemanning sägs personal upp. Vi lärare ska sköta både vår egen undervisning, de sjuka kollegornas undervisning samt den undervisning som sköts av lärare som lämnat yrket pressas in i redan överfulla scheman och eliminerar den lilla planeringstid som finns.
Förutom undervisning ska även friluftsdagar, temadagar och skolförlagd prao planeras. Pandemi eller ej. Då jag inte har arbetat som lärare i många år frågar jag naivt mina kollegor om man inte kan få betalt för övertid eftersom den nuvarande 45-timmars veckan inte på långa vägar räcker till att planera undervisning, bedöma, dokumentera, finnas där för eleverna och sköta föräldrakontakt. Kollegorna suckar. “Ja, tänk om man fick betalt för alla timmar man lägger ned”.
Läraryrket är mitt drömjobb. Men jag skulle aldrig råda någon annan att utbilda sig till det här yrket för när lärarna vädjar om hjälp till högre enheter får vi svaret “vad kan ni (lärare) göra för att underlätta för varandra?” Frågan är snarare vad kommunen kan göra för att underlätta arbetsbördan för oss lärare. Om det ska finnas lärare kvar efter pandemin tror jag kommunen gör klokt i att fråga sina lärare detta.