Det finns dock fler, mera långsiktiga problem. De stora samhällsförändringarna med finans- och migrationskris, pandemi, klimatutmaningar, gängkriminalitet, segregation och växande klyftor har fått partierna att förflytta sig ideologiskt och strategiskt.
Tydligast är förändringen på högerkanten.
På Reinfeldts historiskt framgångsrika tid (åtta år som statsminister är något Kristersson bara kan drömma om) framträdde Moderaterna som ett liberalt mittenparti. Konkurrensen från Sverigedemokraterna har fått M att förflytta sig i konservativ riktning, med tungt fokus på kriminalitet och invandring. Frågan är hur de M-väljare som fortfarande identifierar sig själva som liberaler reagerar? Kommer ”Reinfeldtarna” att rösta M i höst om målet är att regera med SD?
Kristdemokraterna har genomfört en liknande förflyttning. På Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid krävde värderingar som social medkänsla att partiet stod främst i kampen mot främlingsfientlighet och för en generös flykting- och biståndspolitik. Av detta syns föga idag. Istället gick KD i spetsen för att öppna upp för samarbete med Sverigedemokraterna. Brett respekterade nestorn Alf har varit tydligt kritisk och ett antal lokala företrädare har hoppat av.
Värst har de interna striderna varit hos Liberalerna. Nästan halva partiet gick emot Sabunis öppning för samarbete med SD. Liberalernas motsvarighet till Alf Svensson, lika brett respekterade nestorn Bengt Westerberg, har hotat med att inte rösta på sitt gamla parti om det närmandet går för långt.
Sverigedemokraterna kämpar med renhållningen från högerextrema krafter. Några har hoppat av och bildat nya partiet Alternativ för Sverige. Andra har (som i Norrköping, där hälften av partiets ledamöter har hoppat av) anslutit sig till diverse småpartier. Trots det poppar det gång på gång upp extremistfall som kräver hårdhänta ingrepp från partiledningen för att hålla fasaden putsad.
Läget är inte helt enkelt på andra kanten heller. Socialdemokratin har t ex gradvis skärpt sin relativt liberala hållning till friskolor och privat vård och omsorg, vilket kan komma att skapa samarbetssvårigheter med Centerpartiet.
Centern själv sliter med sin försvagade image som miljö- och landsbygdsparti, där just den ytterst liberala hållningen till arbetsmarknad och välfärd (”Stureplanscentern”) irriterar den traditionella folkrörelsecentern på landet.
Miljöpartiet sliter hårt med sin image som det invandringsliberalaste och radikalaste miljö- och klimatpartiet efter sju år i regeringsställning med ständigt återkommande slitsamma kompromisser.
Vänstern har väl haft minst identitetsproblem, men skulle säkert hamna i samma svåra sits som MP om man seriöst skulle vilja bli gångbara som regeringsparti.
Frågan på högerkanten är om det fungerar att alla fyra partierna – M, SD, KD och L– profilerar sig åt samma konservativa håll eller om det ökar risken för att småpartierna L och KD känns överflödiga jämfört med M och SD och därmed riskerar att åka ur riksdagen. Då lär det bli svårt att bilda högerregering.
På andra kanten blir frågan hur socialdemokratin ska förhålla sig till allt starkare krav från väljarna och Vänstern att skärpa sin hållning till vinstdrivande bolag inom skola och vård om det försvårar samarbete med Centern och därmed hotar regeringsmakten?
Vi står inför ett spännande valår 2022.
Göran Färm
Före detta Europaparlamentariker för Socialdemokraterna, krönikör för NT