Inte för alla, inte ens för alla i den delen av världen som firar jul med gran och tomte och riktigt julbord. Kort sagt, som firar på samma sätt som jag firade jul i min barndoms Motala.
Vi vanemänniskor är tacksamma offer för skratt och spe. Jag inser, det ligger nära till hands att småle en smula åt den som till varje pris vill att favorittomten ska placeras på samma ställe varje år, som är beredd att göra vad som helst för att få se Karl Bertil Jonsson och kalle Anka och som fortfarande inte har kommit över att SVT inte längre sänder Scooby-Doo på julaftonens morgon.
Det är att gå till överdrift, jag vet det. Samtidigt finns det ingen människa eller samhälle som klarar sig utan sedvänjor och andra igenkännanden. De behövs för att skapa sammanhang, för att förena oss. Min hustru och min nya familj delade inte min passion för bruna bönor, men de begrep i alla fall vad jag talade om. De förstod betydelsen av ett välplanerat julbord. Vi hade en gemensam referensram, och det underlättade.
Jag får för övrigt samma känsla när jag går igenom industrilandskapet. Husen är välbekanta och jag blir lika förnöjd varje gång jag återser dem. Och jag anar ett leende hos alla jag möter. Ett leende som signalerar samförstånd, att vi båda ser samma skönhet och känner samma tacksamhet för att få bo i Norrköping och för att husen fick stå kvar.
Jo, idag vågar jag påstå att i stort sett alla är ense om att det var klokt att renovera de gamla husen. Oavsett om vi är födda i Norrköping och minns när området var övergivet och förfallet, eller om vi har flyttat hit från Mogadishu eller Motala. En gång i tiden var emellertid husen hotade. Det fanns många röster för att riva bort det gamla och bygga något nytt och fräscht.
Det hade kunnat gå med industrilandskapet som det gick för Scooby-Doo på julaftonen.
Under de senaste åren har vi verkligen fått lära oss att traditioner är viktiga, men också att det bokstavligen kan vara livsfarligt med traditioner utan reflektion. Det är inte längre självklart att vi ska ta varandra i hand när vi hälsar. Det betyder förstås inte att vi tycker att det är ok att behandla män och kvinnor olika, men pandemin har fått oss att tänka till.
Det är fullt möjligt att vi så småningom tar det för givet att ta varandra i hand. För egen del hoppas jag inte det. Jag hoppas och tror att den eländiga pandemin trots allt har åstadkommit något gott, nämligen en förnyelse av vårt sätt att hälsa. En vinkning eller ett duttande med knuten hand måste vara bättre av en massa skäl.
Traditionens kraft har väldigt lite att göra med hur länge den har funnits. Det är en myt att det tar lång tid att anpassa sig. Det kan gå fort att lära sig nytt, om man måste, som under en pandemi. Och det kan gå lika fort om man vill, som när man träffar en ny familj eller flyttar till en ny stad.
Jag har en känsla av att vi inflyttade ofta är mer angelägna om att försvara en bygds kultur, helt enkelt därför att vi har något att jämföra med. Vi ser klarare vad som fungerar och berikar ett samhälle.
Jodå, jag har anpassat mig till min hustrus och hennes familjs julfirande. Processen har emellertid varit ömsesidig. Bruna bönorna har en given plats på julbordet, och jag noterar att för varje år går det åt lite mer än förra året. Anhängarna blir allt fler och vem vet, i framtiden blir kanske bönorna en lika självklar del av den svenska folkhemsjulen som Kalle Anka.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT