Storbritannien lider svår brist på arbetskraft i flera sektorer. Restaurangpersonal och lastbilschaufförer saknas, frukt och grönsaker ruttnar bort i brist på lantarbetare när EU:s fria arbetsmarknad har ersatts av krångel och byråkrati för utländska medarbetare.
Det fria flödet av varor inom EU har ersatts av krångliga import- och tullregler som försvårar leveranserna. Många butikers hyllor gapar tomma, lastbilar tvingas köa vid gränsen. Ett nytt fiskekrig med Frankrike hotar fiskerinäringen.
Allra värst: Oron i Nordirland växer igen, vilket är traumatiskt med den blodiga konflikten i färskt minne.
En sak är klar: Erfarenheterna av Brexit manar inte till efterföljd. Polen, då? Den allt hetare striden med EU handlar både om hur EU fungerar och hur Polen har utvecklats efter kommunismens fall. Ska den konflikten få polackerna att lämna EU eller rent av bli uteslutna?
EU är världens enda multinationella organisation med lagstiftningsmakt. Det betyder att både kraven på demokrati och rättssamhälle och många beslut på sakområden där EU har lagstiftningsbefogenheter är bindande. De MÅSTE följas av medlemsländerna.
Då kan man inte, som Polen, hävda att den egna lagstiftningen står över EU:s. Det skulle betyda att var och en, trots gemensamma beslut, ändå gör som man vill - med kaos som följd. Med den principen kan man inte vara med i EU. Det är som om en svensk medborgare skulle kräva att få följa egna lagar och bara betala de skatter man själv vill. Det fungerar inte.
Detta är kärnan i dagens konflikt. 90 procent av polackerna vill vara med i EU, men den högernationalistiska regeringen och deras alltmer politiskt styrda domstolar vill inte godta villkoren för medlemskapet.
Striden är dock lika mycket en intern polsk konflikt. Sedan kommunistregimens fall 1989 delas Polen av en djup politisk, social och kulturell klyfta. De polska storstädernas yngre befolkning blir alltmer progressiv och modern och vill delta i den europeiska integrationen. Landsbygdens och kolgruvestädernas ofta äldre befolkning är mer konservativ, präglad av katolska kyrkans grepp om vardagen. Där gillar man sällan EU, fast man vill gärna ha pengarna till jordbruket.
Konflikten blev tydlig när det i fjol var ytterst nära att Warszawas liberale borgmästare Rafal Trzaskowski besegrade sittande presidenten Andrzej Duda, som trots uppbackningen från regeringsstyrda medier endast med knapp nöd lyckades vinna presidentvalet.
Nu finns bara två alternativ för Polens relation till EU. Båda lär medföra tuffa inre polska konflikter.
Antingen måste den polska regeringen och domstolarna backa, eller också kommer Polen att utsättas för ekonomiska sanktioner, eftersom det numera finns möjlighet att stoppa stöd till den som inte följer reglerna. I slutändan, om Polens regering vägrar vika sig, måste frågan om Polens utträde ur EU – frivilligt eller ofrivilligt - aktualiseras.
En ännu svårare fråga är förstås hur man undviker att den här sortens konflikter uppstår. Det är möjligt att man kan få Polen att vika sig för påtryckningar, men hur får vi polackerna att tänka om och överge sin alltmer Putinaktiga och Trumpistiska inställning till demokrati, rättsväsendets oberoende, minoriteters och mediers frihet?
Det är i varje fall ett tips med låga odds att EU:s förhållande till både Storbritannien och Polen kommer att fortsätta skapa rubriker.
Göran Färm
före detta Europaparlamentariker för socialdemokraterna