Jag hade en annan åsikt i sak och hade dessutom svårt för mina partivänners sätt att bemöta sina meningsmotståndare.
Men nej, jag har aldrig på allvar övervägt att överge Socialdemokraterna. Alltså har jag aldrig varit i samma situation som Fredrik Franzén, Mats Pettersson och en del andra, som bestämde sig för att lämna Liberalerna efter beslutet i regeringsfrågan.
Det är kanske ingen stor sensation att politiker lämnar sitt parti eller byter parti. Rörligheten bland väljarna ökar, och därmed borde den rimligen öka även bland politiskt aktiva. Andelen som är partianslutna sjunker. I mitten av 1980-talet var ungefär var sjunde vuxen svensk medlem i något politiskt parti. Idag är det knappt var tjugonde.
Partiernas problem behöver inte nödvändigtvis vara demokratins. Antalet medlemmar räcker fortfarande för att tillsätta tiotusentals uppdrag runt om i landet. Dessutom är inte svårigheterna att värva medlemmar bara ett problem. Det var trots allt lättare att värva när partitillhörigheten i stor utsträckning bestämdes av din bakgrund och sociala tillhörighet. Så här i efterhand tvingas jag nog erkänna att jag var socialdemokrat innan jag ens själv visste om det. Idag är mångas ställningstagande mer genomtänkt, tack och lov.
Och det är förstås inget demokratiskt problem att personer som skämmer ut sig och sina partier blir utkastade. Som bekant har vi flera sådana i Norrköping, och i de fallen är snarare problemet att de vägrar lämna sina uppdrag och politiken.
När det väl är sagt; jag hoppas att Fredrik Franzéns med fleras avhopp leder till en diskussion inom Liberalerna, men också inom övriga partier.
Självfallet måste alla partier anpassa sig efter förändringar i verkligheten och alla partiledningar måste vara opinionskänsliga. Det gäller att vara snabbfotad, men utan att springa ifrån den medlemsbas som behövs för att kunna vinna val och för att förvalta valsegrar. I alla partier måste det finnas ett slags värderingsmässigt kitt, som håller ihop de aktiva. Och samtidigt måste det finnas ett tillräckligt stort svängrum för den enskilde för att kunna attrahera självständiga personer. Alltså gäller det att forma en balans mellan laget och jaget.
Det finns en del som menar att personvalet och den allmänna individualiseringen i samhället riskerar bryta sönder partierna. Jag är inte särskilt orolig för det. Den som följer kommunpolitiken i Norrköping och på andra ställen ser att partierna fullt förklarligt håller ihop i centrala och politiskt laddade frågor. Debatten förs internt och utåt följer alla samma linje och det är inget konstigt med det. Det märkliga är snarare att partierna håller ihop i alla frågor, från beslut om gatunamn till detaljplan för Loddby. Trots allt, långt ifrån alla frågor är ideologiskt eller ens partipolitiskt laddade.
Jag har arbetat politiskt med både Fredrik Franzén och Mats Pettersson, och vet att båda har stor integritet men jag har aldrig tvivlat på deras partipolitiska hemvist. Det finns en del som lockas till politiken därför att de gillar själva kampen om makten. Jag tror inte de är så många. De flesta vill göra skillnad, påverka hembygden utifrån sina grundvärderingar.
Fredrik Franzén och Mats Pettersson tillhör definitivt de sistnämnda och därför kommer jag att sakna dem i lokalpolitiken, trots att jag inte är liberal.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, numer frilansande skribent
