I huvudet snurrade bilderna av gårdagskvällen. Först sorlet och förväntningarna när vi samlades till Socialdemokraternas valvaka. Tackandet och skålandet för allt hårt slit under valrörelsen. Sedan kom siffrorna och humöret sjönk. Sedan fler siffror, som bekräftade förlusten. Partivännerna droppade av och till slut var vi bara några stycken som satt kvar bland tomma tallrikar och halvt urdruckna glas. Jag minns när kommunstyrelsens ordförande Kaj Krantz (S) vandrade iväg ensam i förnatten för att göra den sista intervjun.
Jag var bitter och besviken och revanschsugen.
Jodå, jag har upplevt en del valförluster senare i livet, men det här är nog den bittraste. Och jag har upplevt segrar. Känslan när man firar framgången med alla vänner som kämpat tillsammans. När man längtar till måndag morgon för att få ta itu med stora och små frågor i vardagen.
Hur jag känner mig just nu, när du läser detta, vet jag inte. När detta skrivs pågår fortfarande valrörelsen. Allt pekar på att det blir jämnt. Som det brukar bli.
Det jag bestämt vet är att den här valrörelsen i några avseenden inte liknar någon annan jag har upplevt. Det pågår ett krig i vår närhet och det ekonomiska läget är minst sagt oroligt. Det har förstås gjort åtminstone några av partierna försiktiga med konkreta besked om vad som ska hända med skatter och bidrag och annat.
Kanske är det ovissheten som har bidragit till allt tillbakablickande. Jo, jag upplever att valrörelsen har varit just det. Den har handlat om vem som borde ha gjort vad för att tidigare stoppa gängvåldet och debatten har inte minst handlat om vem som egentligen bidrog till att avveckla svenska kärnkraftverk. Jag har aldrig upplevt en valrörelse med sådant fokus på partiledarna. De finns i TV-rutan nästan hela tiden och på nästa alla valaffischer. Efter den här valrörelsen vet jag mer om Ebba Buschs familjeliv än om Kristdemokraternas familjepolitik.
Årets valrörelse har beskrivits som en presidentkampanj. Det är inte konstigt. I svåra tider prövas ledarskapet och därför är det inte konstigt att många funderar på om Sveriges regering leds bäst av Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Eller om Norrköping i första hand behöver Olle Vikmångs eller Sophia Jarls ledaregenskaper.
Jag vet en sak till; efter valet kommer en vardag och det går inte att jämföra en valrörelse med en fotbollsmatch. Visst, det finns segrare och förlorare, men dagen efter valet kommer en vardag då alla politiker har ett ansvar.
Det är ingen slump att jag började med valet 1991. Mitt parti förlorade men det tog bara något år innan både regeringen och oppositionen satt tillsammans för att hantera en djup ekonomisk kris. I Norrköping regerade Stefan Hagfeldt (M) och jag minns som om det var igår när han ringde för att diskutera vad jag kunde göra som nyvald riksdagsledamot för att rädda jobb i Norrköping.
Självklart spelar det roll vem som vinner valet. Det kommer att bestämma inriktningen av politiken. Men alla har ett ansvar för att bidra till att det går så bra som möjligt för Sverige och för Norrköping. Särskilt tydligt är detta i kommunpolitiken. Även den förlorande sidan ska sitta med i kommunens regering, kommunstyrelsen, och ta ansvar i en minst sagt svår tid.
Även den som dagen efter valet vaknar besviken och bitter har ett ansvar.
Lars Stjernkvist
Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT